Vinylskivan - en kort historik

Vinylskivan har varit het igen sedan några år. Fast de försvann ju aldrig helt. Försäljningen på den amerikanska marknaden (den svenska är försumbar) förväntades 2008 stiga med 60% till cirka 1,6 miljoner medan den faktiska LP-försäljningen vid en mätning 2009 visade sig vara 2,5 miljoner skivor.

Världsomspännande marknadsundersökningsföretaget Nielson Co noterade å sin sida att vinylförsäljningen ökat med 37% våren 2011 jämfört med samma tid året dessförinnan. Och enligt dem steg försäljningen av vinylskivor med 14,2% under 2010. Det här visar att allmänheten definitivt börjat återupptäcka rikedomen i ljudet hos en vinylskiva.

Trots att långspelande (LP, long play) vinylskivor producerades av radiobolaget RCA redan 1930 hade de sin storhetsperiod från slutet av 1950-talet och kort in på 1990-talet, eller drygt 40 år. (Den själlösa CD:n kom och tackade för sig på betydligt kortare tid!) 

Före RCA hade faktiskt Columbia Records påbörjat utvecklingsarbetet redan 1938, och 1948 fanns den så kallade LP-skivan med ”mikrospår” på den amerikanska marknaden.

RCA följde efter med den lilla 7-tumsskivan som snurrade med 45 varv och en version med förlängd speltid (EP, extended play) jämfört med tvålåtarssingeln. Och så var kriget igång. De första åren visste inte konsumenterna om LP:n eller EP:n skulle bli dominant, men båda formaten hittade sin nisch.

Konsumenten såg 7-tummaren som ett sätt att äga och nöta en populär sång på sin lilla hemskivspelare. De som hade råd köpte LP-skivan, men där i ärlighetens namn den populära låten ofta umgicks med bra mycket utfyllnadsmaterial! Pop-LP på 60-talet var ofta korta affärer med speltider på ibland klart under under 30 minuter, vilket inte till fullo utnyttjade formatet.

När Bob Dylan slog igenom med 50-55 minuter långa album var det sensationellt! Den speltiden hade tidigare bara förekommit med klassisk musik. Bolagens cyniska princip att ge ut LP med en hit och mer eller mindre försumbara utfyllnadslåtar (inte sällan coverversioner på andra artisters aktuella hits) ändrade sig under senare delen av 60-talet. Artister började nu se LP-formatet som perfekt för mer ambitiösa musikaliska koncept. De största grupperna började skapa sammanhängande sångcykler som bröt med bolagens formel, att stuva in 10-12 korta 2½-minuterslåtar på en LP-skiva.

Det här öppnade snart för progressiv- och symfonirock med deras kompositioner som likt klassisk musik kunde fyllde en hel skivsida med 20 minuters musik. 1976-77 tvärvände allt det inom popmusiken - punkrocken återintroducerade den korta och intensiva singellåten efter många år av albumorienterad rock. Under tiden hade andra genrer, som soul, fortsatt med det konventionella låtformatet, även om soulmusiken såg många experimentella artister pröva sig på längre kompositioner - inte minst Curtis Mayfield samt funkmusiken..

Ett skäl till vinylskivans renässans som sällan nämns är den trötthet man kan uppleva av en artist som pliktskyldigt fyller en cd med 60 minuter musik bara för att formatet rymmer mycket. Så många album de senaste årtiondena som ruinerats av låtar som borde förkastats som på sin höjd halvbra uppslag! Det är som den gamla 60-talsförbannelsen med idel utfyllnadsmaterial hade återkommit.

Det är heller ingen slump att skolklockan ringer för paus efter 40 minuter. En LP-skiva med optimal ljudkvalitet stannar där och slutar alltså medan lyssnaren fortfarande är alert och har roligt. Med bara lite talang kan artisten här fylla en LP med bara bra låtar, vilket få klarade av med CD:ns ankomst.

Vinylskivan själv är (nästan) obrytbar och rätt flexibel, tills man börjar tala om dagens 180-gramsvinyler som distinkt påminner om att det här är ett fysiskt format. Det här är verkliga saker till skillnad från fantasilöst strömmande av ettor och nollor i datorn. De snygga utviksomslagen dök på allvar upp i slutet av 60-talet, parallellt med att musiken sprängde det lilla popformatet. Då blev också skivomslagen till konst.

Låter musik bättre på 180 grams-vinyl? Svårt att säga, men det är en njutning att bara hantera de här plattorna, särskilt om man någonsin upplevt en av RCA:s skrämmande tunna DynaFlex-skivor från tidigt 70-tal. Det var ett lågvattenmärke i den amerikanska musikindustrins historia! Originalpressningen av underbara Mama Cass Elliot här nedan är det kanske tunnaste som skapats - skivan nästan viker sig om man greppar den i kanten!

*****